Hemma igen

Då är resan över – sitter nu i soffan hemma i Storvreta efter ca 1½ dygns färd hem.

Sista dagen i Noosa var en lugn tillställning och gick mest åt till bad, lite shopping och en god avslutningsmiddag på en restaurang i området. På avresedagen tog vi en relativt tidig frukost, med några papegojor som sällskap dagen till ära. 🙂

Vi lyckades riktigt bra med att hinna iväg kort efter frukost och hade därför möjlighet att ta en sväng in till centrala Brisbane innan det var dags att lämna av bilen vid flygplatsen. Vi begav oss till området ”South Bank” där det anlagts en strand mitt i stan. Tiden medgav inte mer än att känna lite på vattnet och ta lite fika, men det lilla vi hann med var mysigt i alla fall!

Resten har flutit på – inlämning av bilen, incheckning av bagage, säkerhetskontroll, boarding etc etc…resan hem gick återigen via Singapore där barnen överraskade med att lyckas hålla sig vakna de timmarna vi var där, trots att klockan hann bli 2 på morgonen räknat i ”vår” tidszon som vi kom från. När vi kommit ombord på planet tog det dock inte lång tid innan bägge sov djupt, och en stor del av andra sträckan gick åt till att sova innan det var dags för ett kortare stopp i Moskva för att tanka planet. Vi behövde gå av planet en kortare stund och dessutom gå igenom säkerhetskontroller innan vi kunde gå ombord igen. Ingen av oss hade varit på någon flygplats i Moskva förut och vår upplevelse på denna, Domodedovo, gav väl inte så mycket mersmak heller.  Vi läste i efterhand att denna är den modernaste i landet – invigd 1962…

Temperaturen i Moskva låg på -10 och när vi lyfte fick vi utsikt över fina vinterlandskap.

När vi anlände till Sverige var det tyvärr inte samma sak utan temperaturen låg på fel sida nollan och snön som vi fått rapport om lyste med sin frånvaro. Vi begav oss till Arlandas tågstation och köpte biljetter för att ta oss hem, bara för att upptäcka att det var 40-50 minuters förseningar med Trafikverkets sedvanliga kreativitet med att vänta i det sista med att förlänga förseningarna. Vi vände det dock till vår fördel när vi utnyttjade resegarantin till att åka ”gratis” taxi hem istället, och vips så hade vi löst frågan om hur vi skulle ta oss hem med alla väskor när vi väl kommit fram till Storvreta…

Nu återstår bara utmaningen att hålla sig vaken till ikväll för att försöka börja vända tillbaka dygnet. Går bra hittills med två barn som är överförtjusta i att vara tillbaka hemma med alla bekanta saker! Nu blir det några dagar vila och sen dags att återvända till vardagen. Vi avslutar därmed för den här gången – tack alla ni som läst och hört av er på olika sätt, det har gjort det extra kul att skriva ”dagbok”. 🙂

En tidig morgon

Vi ställde väckarklockan på 05.00 denna morgon. 05.00!!! På semestern!!! Kanske bra att vänja in sig i för kommande jobbvecka i och för sig? Vi börjar så smått komma in på tankarna att vi snart ska återvända till Sverige och barnen börjar längta hem till huset, kompisarna och släktingar och vi ser vackra vinterbilder hemifrån och kan nog snart tänka oss att byta ut 30 graders hetta på brända axlar mot härlig vinter med skid- och skridskoåkning. Kan ni lova att det är finvinter och ingen slask kommer vi gärna tillbaka!

Vad var då anledningen till den tidiga morgonen? Jo vi var inbokade på en tur till Fraser Island, världens största sandö. Den finns med på UNESCOs världsarvslista och är det enda stället där det växer regnskog direkt ur sanden. Det finns även flera sötvattensjöar på ön, som sammanlangt har så mycket sötvatten så det skulle räcka att fylla Sydeney harbour. Dessutom finns det ganska gott om dingos, som är några av de få renrasiga exemplaren kvar.

 

För att ta sig till ön gäller det att ha ett fordon anpassat för att köra i mjuk sand. Varken jag eller Patrik tyckte det var så väldigt spännande att köra själva där utan var snarare mer nöjda med om någon erfaren guide kunde ta oss runt och säkerställa att vi inte körde fast oss, därför var vi alltså inbokade på denna tur, med avfärd från en hållplats utanför hotellet kl. 06.15! Att ta sig upp till ”färjeläget” (som helt enkelt var sandstranden på fastlandssidan) tog lite mer än två timmar. Medan vi väntade på färjan såg guiden plötsligt två delfiner som simmade nära stranden så han körde vänligt nog runt bussen (som inte var någon vanlig buss utan nån slags all terrain lastbilsvariant) så alla skulle kunna se delfinerna.

Väl ute på ön fick vi även chansen att se dingos, men som tur var från bussen för som guiden skrämt upp oss med hur farliga de kunde vara var jag inte ett dugg sugen på att träffa på någon!

Vi såg även kängurur och några ödlor under dagen.

Det känndes lite märkligt att köra längs med stranden och även möta andra fordon som om det var en vanlig väg.

När vi sedan svängt av in mot ön med sikte på att bada i en av sjöarna kändes den släta sandstranden som en mycket mer lämpad väg än de två sanddiken vi nu försökte ta oss fram i. Men fordonet och föraren var väl anpassade för uppgiften och det gick bra, även de gånger vi fick möte! (Inledningsvis hade han dock skämtat och sagt att detta var hans första dag på jobbet och han hade nyss fått sitt körkort…)

Bad i Lake McKenzie

Återbruk av hemmapåse för våta badkläder!

Vi hann även med en vandring i regnskogen och barnen kämpade på tappert. Det var ju varmt och alla andra vuxna gick mycket snabbare. Men vi kom fram till slut vi med, inte så långt efter de andra och några kom fram och var imponerade av vilka duktiga ”walkers” våra barn var. De fick även beröm av guiden när vi klev av bussen hemmavid för att de varit så duktiga under dagen och ytterligare några av resenärerna kom fram och sa att de tyckte våra barn uppfört sig så bra under hela dagen. Då blir man stolt som förälder!

Höga raka träd

Det var ett lite pressat tidsschema på Fraser Island tyckte jag när vi var där, eftersom vi gärna stannat längre och badat och tagit lite lugnt vid lunchen där, men det förklarades sen av att vi behövde beakta tidvattnet för att kunna köra längs med vissa stränder hemåt.

Skylt vid en strand på fastlandet. Kändes märkligt att kryssa förbi någon badhandduk med ett sånt monsterfordon vi kom med. Men största delen av stränderna var dock folktomma.

Vi hade ju dessutom en ganska god bit hem. Vi kom hem igen ca 12 timmar efter att väckarklockan ringt på morgonen!

På solkusten intet nytt

Här händer det inte så mycket, och det är inte så konstigt då vi inte gör särskilt mycket heller 🙂

När vi planerade in resan var de avslutande dagarna här tänkta att fungera som ett sätt att sänka tempot ett par snäpp och smälta intryck lite och så har det blivit också. Förutom några kortare vandringar, löpturer och bilfärder i området har vi hållit oss inom samhället och dagarna har mest gått åt till att slappa och utforska pool, närliggande lekplats, stränder. Vid första stranden vi besökte låg det massvis med små små sandbollar uppradade vid varandra vilket såg rätt märkligt ut. Det visade sig att det är små krabbor som lägger dit dem när de gräver hål i sanden!

Idag var första dagen som vi körde på en lite längre poolsession som dessutom förlades under förmiddagen vilket gjorde att jag fick smaka lite på hur kraftigt solens strålning tar här. Vi smorde in oss med solskyddskräm med SPF 50+ innan vi begav oss ut, men gissningsvis klingade den av efter en stund åtminstone för mig eftersom jag nu är röd som en kräfta på axlar och rygg. Antar att det är större mängder solskyddskräm som behövs. Vi har just köpt vår andra pumpflaska, men såg i affären vad för storlekar på behållare som gäller för proffsen…

Noosa är vad det verkar ett smärre Mecka för surfare och jag som aldrig testat är redigt sugen att prova på – men det får bli vid ett senare tillfälle under andra omständigheter. Enligt rapporter från hemlandet finns det möjligheter att surfa runt på fruset vatten av olika slag istället så får ta sikte på det.

Vi har grillat flera kvällar nu, kanske ett sätt att verkligen krama ur det sista av sommarkänslan innan vi återvänder hem. Här i Australien verkar det vara mer regel än undantag att det finns grillmöjligheter i form av stekhällar i parker och uteplatser av olika de slag, som är helt färdiga att använda inklusive att gasol finns ”inbyggt” så att det bara är att ta med det man vill grilla och köra på. I Sverige har vi väl kommit så långt att det här och var finns soptunnor specifikt för att kasta sin engångsgrill, men det vore kul om utvecklingen på området kunde gå vidare i riktning mot detta. Fast det är väl viss skillnad i vad en sådan offentlig grill ska stå emot vad gäller temperatur och väder i övrigt hemma jämfört med här…

För att spinna vidare på jämförelser så uppskattar vi tillgången till publika toaletter här, särskilt som vi har en 3-åring som går från att minsann inte vara kissnödig alls till att stå och hoppa desperat kissnödig med benen i kors på tio sekunder. De flesta lekparker vi varit i har haft toaletter i nära anslutning och det kostar aldrig något, så man behöver inte oroa sig för att inte ha de småmynt som kan tänkas behövas.

Imorgon ska vi göra ett undantag från icke-äventyrandet och bege oss iväg på inbokad heldagsutflykt, återkommer med rapport!

Dags att slappa på solkusten!

Efter vår vistelse i Sydney har vi nu tagit oss vidare till Brisbane där vi hämtade en hyrbil och körde till Noosa som alltså ligger i området som kallas Sunshine coast. Hittills har det stämt i alla fall! Det stod 31 grader på bilens utetermometer…

När vi körde upp på motorvägen såg vi denna skylt. Jag antar att det bara gäller för de läskunniga djuren..?

Angående skyltar såg jag förresten något jag inte väntat mig när vi höll på att taxa ut på Sydneys flygplats. Utanför flygplansfönstret passerade vi plötsligt en McDonalds drive through-skylt!! Det brukar ju anges en max höjd på såna, men vad gäller för max bredd?? När jag kollade kartan sedan såg jag att Sydneys flygplats sträcker sig över M1:an (vägen). ☺

Första kvällen bekantade vi oss med vårt nya boende och de allra närmaste omgivningarna (dvs stranden). Lägenheten är större än jag väntat mig, vi har två sovrum med varsin toalett och dusch och i vårt sovrum finns även jacuzzi (ja, dusch och bad är i direkt anslutning eller kanske snarare till och med i sovrummet!). Stranden ligger sedan ca 50 meter bort, bara över gatan.

Welcome to Noosa, står det på skylten på byggnaden.

Vi kände lite på vattnet första kvällen men gick sedan för att få lite middag. Vi hamnade på Grill’d där barnen kunde beställa en lite lyxigare variant på hamburgare-box (vilket även inkluderade ett trä-3d-puzzel visade det sig) och vi vuxna tog varsin smakrik burgare med örtkryddade strips till. Gott och trevligt med variation till ”vanliga” strips.

I området finns krokodiljägaren Steve Irwins zoo (Australia zoo) och krokodiljägarreferenser fanns även här på restaurangen!

Vi vaknade upp dagen därpå och försökte anpassa oss till en ny tidszon igen. Även om det denna gång bara var fråga om en timme (nu är vi en timme närmare Sverige!) så kändes det ändå. Mat- och sovklockan behöver lite mer tid för att anpassa sig kan vi konstatera när vi nu ätit middag före kl. 18 denna andra afton här i Noosa. På dagen gjorde vi en tapper vandring i värmen upp till en utsiktsplats.

Solen stod högt – korta skuggor!

Vi insåg när vi såg oss själva i kameran att det såg ut som att vi var ute och vandrade nakna. Patrik hade tagit av sig tröjan och jag hade låtit axelbanden glida ned. Vi var dock helt anständiga i övrigt lovar jag! ???

Vägen ned från utsiktplatsen igen gick sen betydligt snabbare…! ☺

Ikväll har vi grillat lamm och gjort egen potatissallad till. Det blev jättegott! Ellens favorit var precis som hemma halloumin. Middagen intogs i skön värme ute på vår stora balkong (vi bor på tredje våningen). Vi avslutade kvällen med att några i familjen testade hotellets pool, eller lagun som de kallar den!

I vågorna på Manly beach

Vår utflykt med båt till Taronga zoo gjordes med en kombinerad båt- och zoo-biljett. När vi hämtade ut dem sa tjejen vid disken nåt om att de skulle gälla även dagen efter, men vi var osäkra eftersom det stod 24h i våra bokningspapper. Men efter att vi fått i oss lite frukost på ett café i Darling Harbour såg vi att vi var precis intill ett kontor där företaget vi fått biljetterna av huserade. Vi passade då på att fråga om hur det förhöll sig med våra biljetter och hon bekräftade att de skulle gälla även denna dag, på alla deras turbåtar, till alla hamnar och ända fram till sista turen på kvällen. Toppen! (Det var s.k. hop on hop off-tur med båt vi hade bokat och på våra biljetter ”förtydligades” detta med att det med stora bokstäver står HOHO! ? De gällde tydligen numera alltid för 48 timmar.)

Eftersom vi nu hade en dag till med gratis båtåkande ville vi dra till Manly beach och se oss omkring lite. Det var ganska stora vågor när vi kom längre ut mot havet (men det var inget mot hemresan..). En fiskebåt vi såg längre bort försvann helt ur synhåll när den följde med ned i en vågdal men kom som tur var upp igen med nästa vågtopp. (Vågornas storlek framgår dock inte riktigt av nästa bild.)

Framme i Manly hamnade vi först av allt i en butik med fokus på nordisk design och produkter! Där fanns Marimekko, Ittala, svenska träskor, eva solo och en massa svenskt godis som bilar och gott och blandat.

Vi gick runt och kände oss nästan smått nostalgiska över alla hemlandets produkter. Börjar vi längta hem kanske? Barnen gör det till viss del i vart fall och frågar bl.a. efter vad kompisarna gör (dvs är det natt i Sverige eller är de i skolan/förskolan nu). Ellen upplever den lite motstridiga känslan av att sakna det som finns hemma, samtidigt som hon tycker vi har det roligt här.

Vi avstod att köpa med oss några nordiska saker och gick vidare mot stranden där väldigt många surfare samlats för att fånga vågorna.

Det var mäktiga vågor och inga badade, utom surfarna om det nu räknas. På stranden stod varningsskyltar om att strömmarna var starka.

Vi tittade på havet ett tag från strandpromenaden alldeles ovanför stranden och sedan tillbringades en god stund i en lekpark där. Sen ville vi ned och gå på sanden som var varm och mjuk.

Vi gick vidare ned mot vattnet men stannade ett par meter från den punkt vattnet slog upp till.

Plötsligt kom dock en kraftig våg som jag och Patrik insåg skulle komma upp även till våra fötter, och vi började försöka backa, men ingen av oss förstod helt vilken kraft den ännu hade kvar då den vällde in mot oss. Den kom både högre upp och med mer vatten än någon våg innan hade gjort. Det blev plötsligt rätt mycket vatten omkring oss och nivån högre än bara över fötterna. Allt gick väldigt fort och eftersom det blev strömt till och med i vattenbrynet föll båda barnen omkull och blev såklart rädda och ledsna – och väldigt blöta! Vi fick snabbt upp dem ur vattnet och kom upp på torr sand, alla lite smått chockade av vattnets oberäknelighet och kraft.

Barnen fick ta min och Patriks kofta/houdie på sig (efter att vi vridit ur så mycket vatten vi kunnat ur deras kläder) för att värma sig lite. Det var dock idealiska torkförhållanden så medan vi mumsade på glass hann kläderna torka nästan helt och det var dags att gå till båten.

Det var en väsentligt större farkost som skulle ta oss tillbaka, vilket kändes bra för vågorna hade tilltagit och det kändes lite som att åka bergochdal-bana! När vi kom in närmare Sydney och under Harbour bridge var vattnet betydligt lugnare. Kaptenen skojade om morgonens stora nyhet som han menade måste vara den mest australiensiska nyheten – att en känguru (egentligen en wallaby) påträffats på Harbour bridge i morgontrafiken. Känguru + bron – två av de mest ikoniska bilderna av Australien!

På kvällen gick vi sedan ut och åt en avslutande sista middag i Sydney. Jag och Ellen passade även på att smita ned till hotellets relaxavdelning och simma lite i poolen men mest hänga i jacuzzin.

Hej då Sydney! Här trivdes vi bra hela familjen! Aron var stormförtjust i den stora mängden bilar som han kunde titta på här. Samt operahuset! Som han älskade operahuset och nästan studsade av iver så fort han fick syn på det! ?

Nu drar vi vidare norrut mot varmare breddgrader. (Lite märkligt fortfarande stt det är varmare norrut, men vi börjar vänja oss.)

En dag på zoo

Även om vi redan haft förmånen att träffa ett antal av Australiens djur är det alltid roligt att se djur och på Sydneys Taronga zoo finns såväl inhemska som uthemska (?) djur. Taronga zoo är ett zoo med anor och firade 100 år här om året.

Vi inledde med att ta båt över från Circular Quay vid operahuset till andra stranden där Taronga zoo ligger. Mycket smidigt färdsätt som bara tog ca en kvart.

Därefter bytte vi färdmedel mot ett än mer spektakulärt sådant, en gondol som tog oss upp för den sluttning som zooet ligger på och till entrén.

Vi besökte först reptilerna och Ellen sprang exalterat fram till varenda djur och tjöt upphetsat: ”Titta, titta – ta kort på den här!!” Vi såg sötvattenkrokodiler, komodovaran, ett antal grodor, ormar och ödlor. Kan ni se grodorna?

Bland ormarna fanns såväl de tyngsta som de giftigaste som finns. Tur att det var tjocka glas..! Vi såg också massa olika sköldpaddor. Denna sort hade väldigt långa halsar!

Några andra som hade långa halsar var dessa.

Smidigt med så lång hals att man kan få en sån här utsikt!

Barnen testade också att köra en ”djungeljeep”.

Kan ni se fripassageraren på taket? (Ja, den är riktig!)

Vi var också och såg en sälshow. Otroligt hur mycket man kan träna djuren till. Och det är ju inte bara för människors underhållning som det görs, utan för att kunna ta hand om djuren på bästa sätt. Viss träning syftar t.ex. till att de ska kunna gapa stort och länge och låta sig undersökas i munnen.

Som avslutning frågade vi om det var nåt mer barnen ville hinna se innan vi lämnade zoo. De var helt överens: lekparken!

Jaha suckar man som förälder. Här tar man barnen till zoo men de vill mest av allt gå till lekparken..! Men eftersom det var vad de ville så fick de givetvis det. Men de var lite avis på lemurernas lekpark precis intill…

Hello Sydney!

Igår kom vi fram till Sydney, och dagen idag har vi ägnat åt att utforska de mest klassiska delarna av staden.

Vi tog tåget in från flygplatsen i Sydney – mycket smidigt eftersom vårt hotell låg bara nåt kvarter bort från en av stationerna. Som bonus fick vi redan på resan in till stan en första glimt av den ikoniska bron från tågfönstret.

Det var nästan lite ovant att checka in på hotell efter en resa som hittills bara bestått av boende med självhushåll i en eller annan tappning: lägenhet, lånat hus, husbil. Utsikten med ”operahusglimt” (ej i bild…) uppskattades i alla fall.

På morgonen tog det en stund att förklara för Aron det här konceptet med att vi inte skulle äta frukost på vårt rum…istället drog vi oss ut i stan för att leta upp ett ställe att hitta frukost på, eller ja när vi väl kom iväg var det väl snarare brunch som gällde. Vi hamnade till slut på ett ställe vid namn ”Pancakes on the Rocks” som ligger just i stadsdelen The Rocks. Som namnet antyder är pannkakor deras grej, och storyn är att ett antal australiensare åkte på roadtrip i USA och märkte hur populärt det var med pannkakor på restauranger där, så när de återvände hem tyckte de att konceptet borde kunna funka där också. Sagt och gjort, de öppnade en pannkaksrestaurang i Adelaide och resten är som de säger historia – nu finns de på en hel hög ställen i Australien. Jag och Gunilla mumsade glatt i oss, medan barnen förvånande nog var rätt skeptiska till den amerikanska/australiensiska varianten av pannkakor som ju är lite tjockare och mer som…sockerkaka (?) jämfört med våra svenska. Detta trots att deras pannkakor lades upp på ytterst publikfriande sätt.

Vi fick i alla fall i barnen tillräckligt mycket energi för att bygga upp en entusiasm för vidare äventyr i staden.

Vi tog oss upp i ett av tornen vid brofästena där vi fick fina vyer över hela hamnen. För mig och Gunilla var det i och för sig ingen ny upplevelse då vi gjorde precis samma sak på vår resa 2009, men det gjorde absolut ingenting, för de här vyerna har vi inte tröttnat på.

En promenad som var tänkt att gå ut till mitten av bron och sen tillbaka blev istället en promenad hela vägen över till andra sidan på grund av ivrigt rusande barn som vi hade fullt sjå att hålla uppe takten med! För att inte dränera dem på all energi tog vi lite paus för fika och lek vid en lekplats vid brofästet (av någon konstig anledning tillför lek energi) och sen tog vi båt tillbaka till ”vår” del av stan för att ta en närmare titt på operahuset, och för att få lite mer vyer mot bron. Till vår förtjusning hette båten vi åkte med för övrigt ”Ferry McFerryface”!

Operahuset klätt i svenskt kakel från Höganäs i närbild

Efter allt detta hade vi hunnit arbeta upp hungern rejält så vi slog oss ner vid ett ställe på piren för middag, och drog sen vidare tillbaka till hotellet där barnen slocknade nästan direkt. Ellen repade sig efter en stund medan Aron i skrivande stund fortfarande ligger utslagen och vi funderar som bäst på om han ska få sova vidare för natten eller inte…imorgon blir det nya äventyr!

Farväl Tasmanien!

Idag handlade mest om att se till att vara på plats i tid på flygplatsen. Flyget gick dock först sent på eftermiddagen så vi kunde ta något stopp eller två på vägen tillbaka från Port Arthur-området. Efter utcheckning från campingen och påfyllning av gasflaska (”galet, den här räcker sex månader till!” – men det krävdes av hyrbilsbolaget…) styrde vi så kursen mot Hobarts flygplats, men svängde av när vi såg en skylt som det stod något spännande på. ”Tasman Arch” – ett ställe där havet eroderat berget så att de under lagren rasat , men de övre är (än så länge) kvar, så att det formar en bro. Häftigt!

Vi tog lite omvägar för att säga hej då till Tasmaniens kustlinjer…

…och stannade sen för att äta – barnens första gång på KFC, resulterade i stor entusiasm och förstås flottiga fingrar. Slutligen tog vi oss över till halvön som flygplatsen ligger på via en fin bro som gav oss lite avslutande vyer.

Väl framme lämnade vi in husbilen (gick misstänkt snabbt och smidigt, undrar när det kommer avgifter i efterhand) och checkade in. Någon timme senare lyfte planet, och vi fick säga farväl till Tasmanien åtminstone för denna gång! Avslutar bildkavalkaden härifrån med en bild som innehåller både Gunilla och mig, från vår vistelse i Bay of Fires – se om ni kan hitta mig i bilden!

Port Arthur

Dagen inleddes med lite tvättbestyr (som jag skrev om i förra inlägget). I övrigt tog vi det ganska lugnt på förmiddagen och njöt av att inte behöva checka ut före en viss tid eftersom vi skulle stanna ytterligare en natt. Campingen blev dock nästan kusligt tom efter kl 10 och i takt med att vinden tilltog kändes det än mer kusligt och som att alla visste att det var bäst att dra innan stormen kom på allvar.

Det hade förutspåtts regn för dagen, men troligen framåt eftermiddagen/kvällen, så vi packade med våra regnjackor, vilket egentligen är väldigt enkelt eftersom vi alltid har allting med oss i husbilen!, men de fick även följa med i dagryggsäcken på vår utflykt till Port Arthur.

Port Arthur är väl kanske mest känd för oss som den fångkoloni den var förr i tiden. Det var mycket intressant att lyssna på guiden som tog oss med runt och berättade om byggnaderna och hur det var förr i Port Arthur när fångarna, som dömts till ”transportering” kom från Europa till Tasmanien. Ellen och Aron hängde på bra, dels med att gå alla sträckorna men också att faktiskt stå och lyssna på något de inte alls förstod. Vi tolkade delar av vad guiden sa för Ellen och även för Aron till viss del.

Fängelse with a view

I entrébiljetterna ingick, förutom den guidade turen i och kring byggnaderna, även en båttur runt hamnen och ut till ön där ungdomsfängelset för pojkar fanns (den yngsta så ung som 9 år, dömd för stöld av leksaker) och vi passerade även De dödas ö, där alla avlidna fångar men även de fria (militärer och deras familjer tex) begravdes. På området fanns även den minnesträdgård som upprättades för att hedra offren för den masskjutning som ägde rum här 1996, då 35 människor förlorade livet och nästan lika många skadades.

Efter den guidade turen och båtturen var barnen förvånansvärt pigga på att springa runt till alla byggnaderna och gå in och titta överallt, så till slut var det jag och Patrik som fick försöka sätta stopp så vi skulle hinna hem och fixa lite middag innan alla hann bli för hungriga.

En av fångarna har visst rymt!

Sista fasta utposterna innan öppet hav – Antarktis nästa!

Vi avslutade kvällen med att grilla hamburgare och precis när vi satt oss för att äta inne i husbilen kom regnet vi ”väntat” på hela dagen. Perfekt timing! Det var faktisnt lite mysigt att sitta inne i husbilen och spela spel hela familjen medan regnet smattrade mot tak och väggar. Lugn och skön sista kväll på Tasmanien för vår del!

Vitt på marken – nu är vi i White beach

Nu sitter jag i husbilen vår sista kväll på Tasmanien, och det är alltså även sista natten vi sover i detta som varit vårt hem de senaste tio dagarna. Runt omkring mig på alla tänkbara utskjutande delar hänger strumpor på tork. (Långa horisontella metallhantag på skåpluckorna uppskattades!) Vi tvättade upp lite kläder imorse och det blåste ganska bra så torkningen skulle kunna, i vart fall till större delen, klaras av medan vi åt frukost. Det var ju bara det där med klädnypor… Så mycket som det blåste var det nödvändigt att förankra plaggen ordentligt på något sätt och då fick alla strumpor bortprioriteras helt enkelt. De har legat utbredda på en handduk bak i husbilen när i vi idag har besökt Port Arthur (mer om detta i nästa inlägg).

Men hur hammnade vi här då? Jo, efter Friendly beaches gjorde vi en snabb vända in i Freycinet nationalpark på nytt dagen efter utfärden till Wineglass Bay lookout. Denna gång körde vi till ett fyrtorn och runt detta gick en promenadslinga om ungefär 600 meter. Vi bedömde att det var tillräckligt efter gårdagens vandring! Från stigens yttersta punkt kunde man se till såväl Wineglass Bay som Friendly beaches! Vi for sedan vidare och stannade för att luncha i Swansea (en ort som annars är bekant för mig som den ort i Wales i Storbritannien där brittiska körkortsmyndigheten DVLA har sitt huvudkontor…).  Därför borde jag ju även ha kopplat lite snabbare när jag sökte på Tripadvisor efter lunchställen. Dels fanns det väldigt många och dels erbjöd flera av dem walesisk kost… Kul att de plockar upp ursprungsorten tänkte jag… tills jag insåg att de restauranger jag fått träff på naturligtvis också låg i ”riktiga” Swansea! Nåväl, vi hittade ett pizzaställe i vart fall. De hade dock bara take away (restaurangen hade lunch och middag, men däremellan var det stängt och enbart take away erbjöds. Vi prickade naturligvis in den tiden mittemellan.) Pizzorna kostade 130 SEK styck (!) och intogs direkt ur kartongerna vid ett bord utanför restaurangen. Vi kunde dock smidigt hämta bestick och dricka ur husbilen så det funkade fint. Pizzorna var helt ok, men pizza är inte det billiga typ av käk man tänker sig hemma.

De två sista nätterna hade vi hittat boeende på en camping i White beach, precis intill Port Arthur och rimligt avstånd från flygplatsen inför avresan. Vi körde meed dubbla GPSer mot målet och vid ett ställle föreslog Patriks GPS att det var genare att svänga av medan husbilens GPS tyckte vi skulle ta omvägen… Gissa vad vi gjorde? Jodå vi följde Patriks GPS in på en väg där det stod att den var grusad och slingrig och inte lämpad för större fordon. 🙂 Efter att ha kört några kilometer längs den förstår vi lite varför husbilen själv egentligen ville åka en annan väg. Den ville att jag skulle svänga tillbaka ett antal gånger, men till slut resignerade även den och sa Kör vidare då! Det gick bra hela vägen, om än lite skakigt på grund av räfflor i grusvägen. Det låter väldigt mycket i en husbil när det skakar kan jag meddela! Även om man så kör bara 25 km/tim. Kanske en fördel med att ha husvagn istället, då slipper man höra skramlet och märker först när man är framme om nån låda for ut eller liknande. En annan fördel med husvagn är ju om man är flera dagar på samma ställe. Då är det smidigt att ha ett mindre fordon att kunna åka iväg med, men eftersom vi sällan varit mer än en natt på alla ställen har husbilen varit väldigt bra för oss. Vissa vägar har husbilar fått åka in på men inte bilar med släpfordon tex. Vill man paxa plats vid nåt ställe där det är först till kvarn är det ju i och för sig lämpligt med något man kan haka av och lämna där, annars är man ju väldigt låst till sin plats. Eller så gör man som det par vi träffade i Mole Creek (där kvinnan var från Sverige). De hade en väldigt stor husbil plus en liten vanlig bil på släp efter husbilen!! Denna använde de sedan för ’utflykter’.

Vi kom i vart fall fram välbehållna, både vi och husbil, till campingen i White beach och jag tror vi fick den allra bästa husbilsplatsen, precis närmmast vägen ned till stranden. Samtidigt har vi lekplatsen och toalett-/duschbyggnaden inom synhåll.

Vi avslutade kvällen nere på stranden och som vanligt blev det senare än vi tänkt. Vi kom ned precis när solen sjunkit bakom bergen. (Vi är på Tasmaniens östkust, men på en halvö, så nu har vi faktiskt havet väster om oss och kan därmed se solnedgången istället!) Barnen ville bada, men det var lite svalt i vattnet. Inte värre än en vanligt svensk sommarsjö visserligen, men det blev mest benbadande. Vi var dock de sista som var kvar på stranden (och de enda som var i vattnet!)