Vitt på marken – nu är vi i White beach

Nu sitter jag i husbilen vår sista kväll på Tasmanien, och det är alltså även sista natten vi sover i detta som varit vårt hem de senaste tio dagarna. Runt omkring mig på alla tänkbara utskjutande delar hänger strumpor på tork. (Långa horisontella metallhantag på skåpluckorna uppskattades!) Vi tvättade upp lite kläder imorse och det blåste ganska bra så torkningen skulle kunna, i vart fall till större delen, klaras av medan vi åt frukost. Det var ju bara det där med klädnypor… Så mycket som det blåste var det nödvändigt att förankra plaggen ordentligt på något sätt och då fick alla strumpor bortprioriteras helt enkelt. De har legat utbredda på en handduk bak i husbilen när i vi idag har besökt Port Arthur (mer om detta i nästa inlägg).

Men hur hammnade vi här då? Jo, efter Friendly beaches gjorde vi en snabb vända in i Freycinet nationalpark på nytt dagen efter utfärden till Wineglass Bay lookout. Denna gång körde vi till ett fyrtorn och runt detta gick en promenadslinga om ungefär 600 meter. Vi bedömde att det var tillräckligt efter gårdagens vandring! Från stigens yttersta punkt kunde man se till såväl Wineglass Bay som Friendly beaches! Vi for sedan vidare och stannade för att luncha i Swansea (en ort som annars är bekant för mig som den ort i Wales i Storbritannien där brittiska körkortsmyndigheten DVLA har sitt huvudkontor…).  Därför borde jag ju även ha kopplat lite snabbare när jag sökte på Tripadvisor efter lunchställen. Dels fanns det väldigt många och dels erbjöd flera av dem walesisk kost… Kul att de plockar upp ursprungsorten tänkte jag… tills jag insåg att de restauranger jag fått träff på naturligtvis också låg i ”riktiga” Swansea! Nåväl, vi hittade ett pizzaställe i vart fall. De hade dock bara take away (restaurangen hade lunch och middag, men däremellan var det stängt och enbart take away erbjöds. Vi prickade naturligvis in den tiden mittemellan.) Pizzorna kostade 130 SEK styck (!) och intogs direkt ur kartongerna vid ett bord utanför restaurangen. Vi kunde dock smidigt hämta bestick och dricka ur husbilen så det funkade fint. Pizzorna var helt ok, men pizza är inte det billiga typ av käk man tänker sig hemma.

De två sista nätterna hade vi hittat boeende på en camping i White beach, precis intill Port Arthur och rimligt avstånd från flygplatsen inför avresan. Vi körde meed dubbla GPSer mot målet och vid ett ställle föreslog Patriks GPS att det var genare att svänga av medan husbilens GPS tyckte vi skulle ta omvägen… Gissa vad vi gjorde? Jodå vi följde Patriks GPS in på en väg där det stod att den var grusad och slingrig och inte lämpad för större fordon. 🙂 Efter att ha kört några kilometer längs den förstår vi lite varför husbilen själv egentligen ville åka en annan väg. Den ville att jag skulle svänga tillbaka ett antal gånger, men till slut resignerade även den och sa Kör vidare då! Det gick bra hela vägen, om än lite skakigt på grund av räfflor i grusvägen. Det låter väldigt mycket i en husbil när det skakar kan jag meddela! Även om man så kör bara 25 km/tim. Kanske en fördel med att ha husvagn istället, då slipper man höra skramlet och märker först när man är framme om nån låda for ut eller liknande. En annan fördel med husvagn är ju om man är flera dagar på samma ställe. Då är det smidigt att ha ett mindre fordon att kunna åka iväg med, men eftersom vi sällan varit mer än en natt på alla ställen har husbilen varit väldigt bra för oss. Vissa vägar har husbilar fått åka in på men inte bilar med släpfordon tex. Vill man paxa plats vid nåt ställe där det är först till kvarn är det ju i och för sig lämpligt med något man kan haka av och lämna där, annars är man ju väldigt låst till sin plats. Eller så gör man som det par vi träffade i Mole Creek (där kvinnan var från Sverige). De hade en väldigt stor husbil plus en liten vanlig bil på släp efter husbilen!! Denna använde de sedan för ’utflykter’.

Vi kom i vart fall fram välbehållna, både vi och husbil, till campingen i White beach och jag tror vi fick den allra bästa husbilsplatsen, precis närmmast vägen ned till stranden. Samtidigt har vi lekplatsen och toalett-/duschbyggnaden inom synhåll.

Vi avslutade kvällen nere på stranden och som vanligt blev det senare än vi tänkt. Vi kom ned precis när solen sjunkit bakom bergen. (Vi är på Tasmaniens östkust, men på en halvö, så nu har vi faktiskt havet väster om oss och kan därmed se solnedgången istället!) Barnen ville bada, men det var lite svalt i vattnet. Inte värre än en vanligt svensk sommarsjö visserligen, men det blev mest benbadande. Vi var dock de sista som var kvar på stranden (och de enda som var i vattnet!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *