Besök i Freycinet

Idag tog vi oss ner från Bicheno till Freycinets nationalpark en kort bit söder om Bicheno. Här finns bland annat Tasmaniens kanske mest kända ”feature”, nämligen en bukt vid namn Wineglass Bay. Vi var knappast ensamma om idén att ta oss dit idag utan vi fick parkera nästan en kilometer från ordinarie parkeringen, det var bilar överallt. Från ordinarie parkeringen går det en typ 1,5km lång ganska brant vandringsled bort till en plats med fin utsikt över Wineglass Bay. Det gick fint att ta sig dit med ett par stopp längs vägen och barnens framfart uppmärksammades av flera medvandrare som tyckte de pinnade på bra. Vi kunde bara hålla med, hoppas vi lägger en fin grund nu för att barnen blir vana vid att vara ute och vandra lite. 🙂

Väl framme kunde vi och flertalet andra njuta av utsikten. Jag vet inte riktigt vad som särskiljer just den här bukten sådär *otroligt* mycket så att folk (inklusive oss i och för sig) vallfärdar just hit, men utsikten är onekligen vacker och det var en fin vandring genom skogen så inte oss emot!

När vi kommit ner och satt oss i husbilen slocknade barnen efter bara någon minut, vilket inte var konstigt efter dagens strålande insats. Färden gick mot en strand (”Friendly Beach”) lite lik den i Bay of Fires med campingplatser längsmed stranden. Idag kom vi bra mycket senare, ca fem, och då var det ont om plats kvar på de mer ”officiella” campingplatserna. Vi har nu istället ställt oss på en parkering i området som funkar nästan lika bra, förutom att det är påtaglig uppförslutning vilket gjorde det lite utmanande att steka pannkakor då smeten ville flyta ner till bara ena sidan av stekpannan… 🙂

En kortare kvällspromenad vid stranden blev i ”vanlig” ordning inte alls så kort, och efter otaliga möten med wallabies (det kryllar av dem här!), bygge av stenrösen, experiment med den lite speciella sanden här och lite mackkastning hade solen hunnit gå ner när vi kom tillbaka till husbilen. Det blev visst läggning vid tiotiden ikväll igen.

Det finns fish & chips och så finns det fish & chips

Då ska vi se, vad har hänt sen sist nu då? Jo! Vi övernattade uppe i Bay of Fires precis vid stranden, till hela familjens förtjusning. Jag inledde dagen med att sätta ägg på kokning och sen rusa nerför stranden för ett kvickt morgondopp i havsvattnet som med svenska mått mätt var fullt badbart. Senare på morgonen satte det igång att regna och det höll i sig ända tills vi åkte några timmar senare. Färden gick i spöregn söderut längs östkusten – men en oväntad bonus med det var att eukalyptusträden börjar dofta av allt regn de får på sig, så det doftade eukalyptus hela vägen ner till vårt mål för dagen: Bicheno, en liten småsömnig by ca en timme söder om där vi hade övernattat. Bichenos ”claim to fame” är att det är gott om pingviner som har sina bon på stränder i närheten, och att det finns ett ”blowhole” (man kanske rentav säger blåshål på svenska?) att beskåda.

Vi checkade in på en camping som vi förbokat en av de allra sista platserna att stå på och begav oss sen ut på ”byn”, som mest är en gata med ett par affärer och sen en bunt gator runtikring med bostadshus på. En liten bit bort låg hamnen, och det var dit vi styrde kosan. Vi hade pratat en del om hur det ska finnas god fisk på Tasmanien och framförallt längs kusten förstås, och i våra googlingar hade det kommit fram ett tips om en bra fiskrestaurang i hamnen i Bicheno, ”The Gulch”. Det stod klart direkt när vi kom dit att det inte var tal om fine dining direkt, men att det handlade om riktigt färsk fisk var det ingen tvekan om – när vi stod i kön för att beställa tittade vi på en griffeltavla med meny på och såg till framförallt Gunillas besvikelse att laxen var slut. Strax därefter kom dock en kille och suddade ut den markeringen och förklarade att de precis fångat lite mer lax så nu gick det att beställa igen. 🙂

Jag och barnen beställde olika varianter på fish & chips, och det var OTROLIGT gott! Tveklöst de bästa fish & chips jag ätit, och det roliga var att barnen tyckte precis lika mycket om det. Här har vi två ungar som är smått galna i pommes frites, som VÄNTADE med att äta dem tills de ätit upp precis allt som fanns av fisken, till inte bara min stora förvåning utan även en mor och dotter från Tasmanien som satt bredvid oss. Efter den isbrytaren pratade vi vidare lite och vi fick chans att göra reklam för hemlandet när vi berättade om att vi kunde göra en sån här resa åtminstone delvis på grund av generösa föräldraledighetsregler – det skadar inte att bli påmind själv då och då om hur toppen det är, verkligen något att vara tacksam för!

Eftersom barnen smällde i sig *allt* av maten fanns det gott om energi att ta av, så vi fick med dem på en kvällspromenad längs stranden ner till blåshålet. Ett blåshål är alltså en bergsskreva vid havet som är utformad på sådant vis att det skjuter upp höga vattenkaskader ur den när vågorna slår mot berget nedanför. Eftersom det var ganska blåsigt och därför gott om rejäla vågor denna kväll var det också gott om vattenkaskader som slog upp från blåshålet – spektakulärt i all sin enkelhet. När vi roat oss med att titta på det en dryg halvtimme var det dags att bege sig ”hemåt”, och jag tror klockan hann bli framåt tio innan barnen sov. Inte direkt hemmasovtider på semestern. 🙂

Bay of fire

Nu har vi kommit till Tasmaniens östkust och till ett område som kallas Bay of fire! Det är verkligen jättevackert här! Eller vad sägs om denna utsikt jag har från bak i husbilen i skrivande stund?

I området finns ingen ’organiserad’ camping utan det är free camping utan el och vatten och först till kvarn som gäller avseende campingplatser/parkeringsplatser. Jag hade läst på lite om området och hittat att vid Swimcart beach fanns möjligheter at få parkering precis intill havet, så för att ha en chans att kanske få en sådan plats, och även hinna tillbringa tid vid havet och på stranden, kom vi fram hit tidigt på eftermiddagen igår. Och vi fick en fantastisk plats alldeles vid stranden och havet, med lite buskage och träd mellan oss och nästa parkeringsyta så vi har vår plats för oss själva!

Efter att vi ätit lite (med denna utsikt när man sen diskar är det förresten en helt ok syssla!)

tillbringade vi ganska lång tid vid havet och på stranden. Sanden här är alldeles vit och mjuk men samtidigt väldigt lätt att bygga med så vi hade alla roligt med skulpterandet.

Annars tillbringades mycket tid i vattenbrynet vid de höga vågorna. Barnen tyckte det var jättekul att låta dem slå in över benen.

Familjen och husbilen sedd från havet

Sen trodde vi att det var dags att lägga barnen men det var en så härlig kväll så hela familjen gick på promenad till en geocahe några hundra meter bort.

Efter att ha hittat den promenerade vi längs stranden tillbaka. Så vackert ljus i solnedgången och längre bort såg vi de för området karakteristiska röda stenarna.

Eftersom vi har första parkett mot havet i riktning österut passade jag på att se till att vakna vid soluppgången. Hur ofta kan man ligga i sängen och se solen gå upp över havet och sen bara lägga sig ned och somna om liksom?

Nu ska vi dra oss ned söderut längs östkusten!

Upp i berg och ner i grotta

Lördagen var vikt åt att åka upp i bergen till det berömda Cradle Mountain för att göra någon eller några mindre vandringar, beroende på hur långt barnen skulle orka.

Uppvaknande i husbilen

Vi valde att sikta in oss på att göra göra kortare turer än en lång vandring för att vara säkra på att orka och ha gott humör hela vägen. Väl framme i nationalparken fick vi parkera husbilen och få biljetter till skyttelbussen (bussarna) som sedan körde in djupare i nationalparken. Bussbiljetterna var gratis om man hade ett nationalparkspass till sitt fordon vilket vi har. Detta är ett sätt att reducera trafiken i nationalparken och på så sätt skydda miljön. Vi åkte till sista hållplatsen och tog sikte på att vandra en bit längs Dove Lake till ett båthus en kort bit bort. Cradle Mountain har fått sitt namn av att det anses se ut som en vagga.

Efter att vi fikat lite vid båthuset var alla sugna på att vandra lite till så vi gick åt ansra hållet längs sjön bort till vad som angavs vara en glacial stone, en stooor jättebumling med många räfflor ovanpå som förmodligen då formats under isen. Vid parkeringen hittade Aron sedan några bär som han glatt ropade ”Titta blåbär!” om och stoppade ett i munnen! Det upptäcktes dock snabbt och han fick spotta ut det (röda!) bäret illa kvickt. Lite oklokt att stoppa i sig främmande bär tyckte föräldrarna…

Vi avslutade vistelsen i Cradle Mountain med att gå ”Enchanted walk” som bland annat passerade nåt vattenfall.

Höjdpunkten var dock när själva leden kommit till sitt slut och vi var nästan framme vid en parkering. Då fick Ellen syn på en minvariant av känguru, troligen en så kallad pademelon. Därefter såg vi för första gången i det vilda en wombat! Den var precis intill leden så vi kom riktigt nära. Den ignorerade dock oss och fortsatte mumsa gräs medan vi fotade. Den var så söt och vi var alla överens om att vi egentligen borde försöka ta den med oss hem!

Kvällen hemma vid campingen bjöd sedan på en vacker solnedgång i ena riktningen och en stor regnbåge i den andra. Därefter blåste det upp ganska ordentligt så det var skönt att inte behöva sova i tält!

Våra närmaste grannar på campingen var också husbilsburna, dock sedan tre månader tillbaka! De hade husbilat ned från Queensland och frun i husbilen var ursprungöigen från Sverige och tyckte det var kul att få chans att öva lite på sin svenska. De tipsade om en ställplats för husbilen Launceston dit vi hade tänkt oss härnäst – Old Macs Farm.

Innan vi drog oss österut ägnade vi dock förmiddagen åt grottexpedition i närområdet. Vi besökte Marakoopa Cave som levererade flera häftiga kalkformationer och stora salar och trånga mörka gångar.

På väg till grottan

Ellen tyckte det var väldigt häftigt men Aron var ganska trött och på lite motvilligt humör, men då och då tyckte även han att det var spännande. I sista salen vi besökte hade en massa lysmakar satt sig i taket och bildade en häftig stjärnhimmel!

Sedan körde vi vidare till Launceston, via Deloraine där vi lunchade på ett mysigt deli med supergod mat. I Launceston finns en sevärdhet, en vattenfylld ravin, kallad Cataract gorge, som vi hade funderingar på att besöka men vid ankomst var det dels alldeles fullt på parkeringen,och man är inte så supersmidig med en husbil ska jag säga, och dels var det redan närmare kväll, så det fick vara denna gång och vi valde att åka vidare till Old Mac’s. Det var skönt att komma fram ganska tidigt till vår plats för kvällen.

Vi hittade en jättemysig plats intill vattnet och lunde sedan äta lite lättare middag i husbilen (det var såväl en sen som stadig lunch som i togs i Deloraine tidigare på dagen).

På gården fanns även hästar, kalvar, lamm och alpackor som vi passade på att gå och hälsa på.

Både Patrik och jag passade sedan på att ta varsin joggingtur i området. Jag, som gav mig av som nummer två, när det började närma sig skymning (men fortfarande ljust) fick uppleva några av de austrailensiska djuren på riktigt nära håll. Det hjälpte till att så väl snabba på som korta av den joggingturen! Det var svårt att helt hinna identifiera vad jag såg vid sidan av stigen men det första djuret är jag ganska säker på att det var en tasmansk djävel – därav ökade takten i stegen! Sen såg jag en liten filur men lång grov svans som plötsligt studsade iväg. För liten för att vara känguru så troligen en pademelon. Utöver dessa hann jag se ett antal svansar i buskagen, eller prassel och andra påskyndande läten!

Efter löpningen passade vi på att för första gången testa duschen i husbilen och det fungerade utmärkt!

Idag måndag drar vi oss ut till östkusten!

Möte med lokalbefolkningen

Idag var första dagen vi vaknat i en husbil! Vi har sovit jättebra allihopa och barnen stortrivs med vistelsen hittills. De sover ”uppe i kojan” och tycker det är lika mysigt som spännande. Skönt för allihopa, eftersom det hade varit lite jobbigt att sova i husbil i nio nätter med barn som inte är så entusiastiska inför idén…

Det tog sin tid att ordna med alla morgonbestyr, inte minst för att vi fortfarande håller på att klura ut hur olika saker ska göras eller organiseras på bästa vis, men sisådär två och en halv timme efter att vi vaknat kom vi till slut iväg och kunde styra färden mot dagens aktivitet, Bonorong Wildlife Sanctuary som låg nån mil bort från nattens boende. De tar hand om djur som skadats på ett eller annat vis. För att finansiera verksamheten har de en småskalig djurpark med några av öns vanligt förekommande djur – vi fick bland annat träffa wombats, koalor, piggsvin, känguruer och förstås tasmanska djävular.

Absoluta höjdpunkten med besöket var att få träffa känguruer som låg och drällde lite överallt i parken och lät sig villigt matas. Det fanns lådor med kängurumat som var fritt att ta från för att sen mata känguruerna ur handen. Jag tror Ellen på egen hand lär ha matat parkens hela kängurupopulation så att de står sig de närmaste dagarna, och i de fall där hon eventuellt missat någon har Aron säkerligen täckt upp för det.

Det var så poppis att stanna och mata känguruerna att vi blev kvar bra mycket längre än vi hade tänkt när vi dragit upp en grov dagsplanering – men vad gjorde väl det. När vi till slut kände oss klara och gick ut från parken råkade Ellen snubbla och skrapa knät lite. Inget mer med det tänkte vi, men en ur personalen var väldigt kvickt framme och frågade om hon behövde ”medical aid”, började ropa över walkie talkien om huruvida hon behövde kalla in hjälp eller om hon hade tillåtelse att hantera ”situationen” själv. Hon rapporterade att jag hade behandlat skadan med att skölja lite med flaskvatten, och det var tydligen godkänd behandling för den samlade bedömningen var att detta skulle gå att lösa utan förstärkning, så det räckte att utöka behandlingen med ett plåster på såret – både bokstavligt talat och bildligt, eftersom både Ellen och Aron fick glass som nån sorts kompensation. Dock krävdes det att vi tillsammans fyllde i en blankett med namnet ”incident report” om hur skadan uppstod och hur den behandlades, jag fick intyga som ”vittne” att beskrivningen stämde…alltså ståhejet för ett lätt skrapat knä var ju visserligen imponerande noggrant och omsorgsfullt men kändes väldigt märkligt!

Efter denna traumatiska incident fick vi sen bara köra på lite extra för att hinna upp till nattens boende uppe i Mole Creek som ligger lite längre norrut på ön. Vi stannade till längs vägen för att sträcka på benen, hitta en gömd låda och ta husbilsreklamsaktiga fotografier…

…och efter det testade vi på hur det är att åka på skakig grusväg med ett stort tungt fordon (facit: ingen höjdare) innan vi till slut kom i mål vid åttatiden. Här, på ett ställe som ligger mest mitt i ingenstans, bor vi nu i två nätter med fina vyer över närliggande berg som sällskap.

Det är många intryck av både aktiviteter och allmän färd genom landskapet som ska tas in. När jag gick med Ellen genom campingen nu på kvällen pratade vi om att vi vaknade upp i Melbourne igår morse och hon kunde knappt tro mig:

– Hur många dagar var det sen vi var där då, Ellen?
– Minst tre! Det var ju länge sen!

Alltid lurigt och spännande med stora miljöombyten! I morgon ska vi se om vi kan skaffa oss lite fler nya intryck.

Husbilspremiär i Tasmanien

Så var då vår tid i Melbourne över för denna gång. Klockan ställdes på sådär jobbigt osemestrig tid på morgonen så att vi skulle hinna till flyget. Det gick smärtfritt och flygningen var bara på en timme så med en tolvtimmarsflight i färskt minne var det noll problem för hela familjen.

På Tasmanien möttes vi nästan först av allt av en hund som nosade på våra väskor för att upptäcka om vi hade någon mat med oss. Tasmanien är ju en isolerad ö med sitt eget sköra ekosystem och de vill förstås bibehålla balansen i det, vilket bland annat resulterar i att det inte är tillåtet att ta med sig mat och annat organiskt material. Förutom att hunden (med tillhörande hundförare) gick runt och undersökte oss ankommande så gick den även runt på bagagebandet för att nosa upp om det fanns organiskt material någonstans där. Hur den lyckades missa att upptäcka denna är dock ett mysterium…

När vi plockat upp väskorna begav vi oss för att hämta ut husbilen som vi hyrt för vår vistelse här. Vi är totala nybörjare på detta med husbil så det var med skräckblandad förtjusning vi äntrade vårt hem för drygt en vecka framåt. En vänlig herre vid namn Bill med bred tasmansk dialekt gick igenom allt med oss och svarade tålmodigt på alla dumma frågor vi bombarderade honom med. Saker som hur mycket vatten tanken rymmer, hur länge batteriet räcker, hur snabbt man får köra egentligen – vilket dock visat sig vara ganska självreglerande då maxhastigheten 110 km/h verkar sammanfalla med nån sorts självsvängningsfrekvens.

För en som aldrig kört något tyngre än en sån där liten lastbil för att flytta bohag förut (och kommit undan med blotta förskräckelsen efter att ha skrapat upp hela sidan mot ett plåttak på ett cykelskjul) så är primära intrycket av att köra denna tingest att det ju är en buss. Svängar, uppförsbackar och inbromsningar behöver planeras lite mer än vanligt, men det har gått rätt snabbt att bli bekväm med det ändå.

Vi tog oss in som hastigast till Hobart för att kolla läget lite grann och få i oss ett mål mat. Det märktes fort att en stad kanske inte är den typ av miljö en husbil trivs som allra bäst i, men vi lyckades i alla fall navigera oss fram till en parkeringsplats i närheten av en pizzeria som försåg oss med efterlängtad föda. Efter lite proviantering på en affär intill sa vi sen ajöss till Hobart för tillfället och begav oss till första campingboendet för vår övistelse i Richmond en bit nordost om Hobart. Vi kom fram rätt sent, men jag hann snöra på mig löpskorna och springa in i byn för att titta runt lite grann i alla fall. Ett mysigt litet samhälle!

 

Och utflykten som blev av…!

Sista heldagen ville vi nyttja det faktum att vi hade tillgång till hyrbilen så vi åkte till ett område öster om Melbourne kallat Dandenong Ranges. Vi stannade till i ett litet samhälle på vägen när vi närmade oss bergen och köpte med lite lunch innan vi for vidare. Vi blev genast tagna av den häftiga väg vi körde på!

Inte så långt från där bilden togs stannade vi sedan och åt lunch i regnskog i sällskap av papegojor och kakaduor! Sedan vandrade vi en kortare slinga och tittade närmare på de häftiga stora ståtliga träden (Mountain Ash) och andra spännande växter.

Därefter for vi vidare mot en lekpark och barnen klätttrade och klängde runt samt snurrade runt en massa i en karusell så Ellen nästan blev lite illamående efter ett tag.

När vi testat alla attraktioner i lekparken både en och fem gånger gav vi oss av mot en utsiktsplats vi passerat på väg mot lekparken. Sämre parkeringsplats kan man hitta!

Därefter åkte vi upp till Mt Dandenongs topp som också är hela delstatens högsta naturliga utsiktsplats – hela 630 möh!

Där hittade vi också nåt som påminde Gunilla om jobbet… Denna kula är dock prydd med jordens kontinenter och ekvatorn utgörs av små mäniskor som håller varandras händer. Fint!

Vi såg även vyerna in mot centrala Melbourne men de bättre landskapsbilderna är i andra kameran så jag bjuder på lite bilder på oss vid vyerna istället. ?

Därefter äntrade hela familjen en labyrint som byggts upp av höga häckar och en och annan falsk dörr och förvirrande spegel.

Men tillslut lyckades vi faktiskt hitta ut och barnen blev belönade med medalj och certifikat (de kan titulera sig labyritmästare nu!).

Längs vägen hem, när vi kommit ut ur regnskogen, varnades det såväl för inhemsk fauna som för de skarpa hårnålskurvorna vi skulle ta!

En inställd utflykt är också en utflykt

Idag är sista heldagen för oss i  Melbourne! Imorgon bär det av mot Tasmanien.

Senaste dagarna har vi bott hos vänner som har ett hus i södra Melbourne. De flesta av dem skulle åka iväg till Japan på skidresa efter nyår så då stod huset plötsligt tomt, så vi var inte sämre än att vi kunde tänka oss att fylla det! 🙂

Vi hittade en buss som gick nästan dörr till dörr från lägenheten vi bodde i innan så det gick smidigt att flytta via buss. Vi har tagit det ganska lugnt, njutit av att ha ett hus att trippa runt i, och barnen har haft roligt med leksaker som finns i huset – bland annat en stor låda med Lego som kreativiteten fått flöda kring.

 

Igår åkte jag iväg och hämtade ut en bil. Färden dit gick med allmänna kommunikationsmedel, jag hade tittat ut en rutt innan jag åkte men fick ändra på planerna då det visade sig att stora delar av tågsträckan var stängd på grund av ombyggnationer. Ingen fara då jag fick ny rutt att följa av kart-appen i telefonen – hur var det nu man gjorde när sånt här hände förr? Det går snabbt att vänja sig vid såna smidigheter!

Målet för dagen var sen att ta sig ner till Phillip Island en och en halv timme söder om Melbourne för att återbesöka en favorit från förra gången vi var här: ”penguin parade”, ett populärt besöksmål där de satt upp lampor och till och med ”läktare” vid en strand så att man kan sitta där och titta på när pingvinerna kommer tillbaka från dagens fiskande i havet till sina bon som ligger strax invid stranden. De är kusligt exakta på när de kommer, exakt vid solnedgången, så kvällens session skulle sätta igång vid åtta för att sen invänta solnedgången och pingvinerna ca en timme tidigare.

MEN – efter att ha kringelikrånglat oss ut ur Melbourne och avverkat nästan hela sträckan möttes vi av skyltar längs vägen. ”PENGUINS SOLD OUT, ticket holders only”. Vi hade fått uppfattningen att det var stor tillgång till åtminstone så kallade ”general viewing tickets” så att ingen förbokning behövdes, men – tydligen inte. Vi åkte fram så långt vi kunde tills vi kom till en vägspärr där de bara släppte igenom folk med biljett, frågade förgäves om det fanns någon väntelista eller liknande, men tyvärr inte 🙁

Så det var lite snopet. Vi vuxna och Aron grämde oss en stund över nederlaget, det var Ellen som var snabbast att repa sig och ställa om siktet. ”Jaha, då…får vi väl göra något annat än pingvinerna då?”. Helt rätt – vi tittade runt lite i kartappen (smidigt som sagt!) och hittade flera andra stränder som låg parallellt med ”pingvinstranden”. Visserligen inte några med pingvinkolonier på, eftersom flera pingvinkolonier utrotats av rävar, som i sin tur var ditplanterade för att utrota kaniner, som i sin tur…jaja, det är en annan historia. Hursomhelst, inga pingviner, men vi hittade en jättefin strand som vi begav oss ner till och tog kvällens fika invid. Det blåste ganska friskt men vi hittade en plats med lite lä, och den starka vinden uppskattades nog av en lång rad av segelbåtar vi såg dyka upp vid horisonten. Det var båtarna som tävlar i Volvo Ocean Race som hade lämnat Melbourne tidigare samma dag och nu drog vidare mot Hong Kong!

 

Idag är det sista dagen här som sagt så vi tvättar lite och ska bege oss ut på utflykt snart – förhoppningsvis får vi plats på någon attraktion eller två idag…

Gott nytt år från framtiden!


Vi kan hälsa från 2018 till er i Sverige! ? Det nya året verkar helt ok! ?

Våra planer för dagen har ändrats allt eftersom och vi har bara tagit dagen som den kommer. Vi har ju fortfarande väldigt tidiga morgnar, vilket också var fallet denna morgon (eftersom hela familjen slocknade till efter middagen här hemma lvällen innan – igen!). Vi åt frukost, pratade lite videosamtal med Sverige (och fick rapport om mängder med snö och minus 25 grader!). Sen gav vi oss ut på lekplats-jakt. Siktet var inställt på en äventyrs-playground en bit bort från vårt boende, men den visade sig vara inhägnad och vanligen bemannad men denna dag var personalen ledig till barnens stora besvikelse. Vi knatade vidare och hamnade slutligen i en annan lekplats som godkändes av barnen.

Efter att ha lekt sig trötta kände vi alla att det var dags att fylla på med energi så vi köpte med oss lunch och tog spårvagnen till botaniska trädgården i Melbourne där vi hittade en bänk i skuggan intill en damm. Mysigt, men det tyckte visst även ett antal fåglar efter ett tag…!

New photo by Gunilla Nordlén / Google Photos

Vi promenerade sedan vidare genom parken in till centrum där vi letade upp klockspelet Federtion Bells, stora klockor på staplar som spelar melodier och vid vissa tider är det även möjligt stt interagera och själv vara med att påverka klockspelandet. Barnen hittade även en till stor lekplats som naturligtvis testades ett tag.

Vi hade flera olika lösa idéer om vad eftermiddagen skulle kunna ägnas åt men vi hamnade tillslut i en friluftsbutik där Patrik äntligen kunde köpa ett par likadana shorts som han köpte på vår resa till Oceaninen för 8 år sedan. De var verkligen på upphällningen nu…

Eftersom klockan tickade på och vi var varma och trötta, tog vi spårvagn direkt hem för att vila lite inför kvällen. Det var lite segt att starta om och efter att alla slutligen vaknat, duschat och klätt på sig hade klockan hunnit bli närmare åtta. Vi hade tänkt att åka in till centralla delarna av Melbourne innan 21.30 då det var tidigt nyår som firades på två ställen med avslutande fyrverkeri 21.30, anpassat för barnfamiljer och andra intresserade. Vi prioriterade dock att få en trevlig och god middag och insåg en bit in i måltiden att det nog knappast skulle bli någon resa in till stan denna kväll. Efter middagen tog vi istället en promenad ned till stranden innan vi slutligen åkte hem igen. Där somnade barnen ganska omgående och ett tag innan tolvslaget slocknade även Patrik! ? Jag känner mig också väldigt trött men tänkte mig hålla ut till midnatt i vart fall och började därför skriva om vår dag här. Om det blivit osammanhängande eller fyllt med stavfel är det kombinationen av trötthet och att jag skriver på mobilen som ställt till det!

New photo by Gunilla Nordlén / Google Photos

Imorrn ska vi flytta till hus! Snälla vänner till familjen låter oss låna deras hus när de nu åkte iväg på semester. ?

(Publicerat 2018 enligt australiensisk tidszon men bloggen går visst på avensk tid…)

Det här med jetlag

Nu är vi framme i Melbourrne sen ett drygt dygn tillbaka! Vi kom fram i förrgår kväll efter en flygning som kändes som mycket kortare än vad den egentligen var eftersom vi sov bort en stor del av den. Det har gått toppenbra att flyga med barnen och även om det kommit någon fråga eller två om vi inte är i Australien snart så har det inte varit något knorr när vi visat på kartan att vi har en bit kvar. När vi kunde visa på kartan i slutet av flygningen att vi började närma oss målet blev det däremot hurrarop – ”JAAAA, Australien!” 🙂

Vi kom fram till vårt boende vid elvatiden på kvällen men biologiska klockorna tyckte inte det var läge att sova direkt då, så vi utforskade omgivningarna lite och tog oss välbehövliga burgare på McDonald’s (måste ju testa på unikt lokal mat direkt liksom!).

 

Nu bor vi alltså här, i en lägenhet i området St Kilda som vi ägnade en god del av den gångna dagen åt att fortsätta utforska. Bara några kvarter ner från vår lägenhet ligger stranden som sträcker sig nästan så långt ögat kan se i bägge riktningar. Området i övrigt känns lite som Venice Beach i Los Angeles – mycket konst, många speciella byggnader och en hel del speciellt folk också 😉

Vi strosade längs stranden en stund, åt lunch på en restaurang vid vattnet (med parasoll som det stod ”REKORDERLIG CIDER – BEAUTIFULLY SWEDISH” på) och gick ut på en lång pir som det tydligen finns en pingvinkoloni längst ut på. De beger sig ut i havet varje morgon och kommer tillbaka vid solnedgången för att sova i sina bon, så befinner man sig ute på piren då får man se alla pingviner dyka upp ur havet – något att sätta på todo-listan.

 

Vi tog oss in till centrum med spårvagn, smidigt. Tanken var att gå i någon affär eller två och åka en tur runt centrum med en gammeldags spårvagn som funkar utmärkt som sightseeing, men det började märkas att barnen var trötta och behövde vila, så vi fick korta ner besöket och istället ta spårvagn mot hemmet. Bägge barnen somnade på spårvagnen, och förutom en kort period av vakenhet när vi klev av spårvagnen och fick springa hem i spöregn så fortsatte sovandet nästan direkt när vi kom hem. Vi vuxna ville inte vara sämre utan lade oss för att ”bara vila” lite, ”stänga ögonen en stund” innan någon av oss skulle bege sig ut för att skaffa något att äta. Joråsåatt – nån gång vid elvatiden vaknade någon av oss till liv och kunde mest konstatera att det bara var att sova vidare. Alltid svårt att lura en kropp som fortfarande är inställd på en helt annan tidszon…

…så nu sitter jag i lägenheten, klockan är fem på morgonen och jag och Ellen har varit vakna i två timmar. Verkar som att det dröjer något dygn till innan vi justerat biologiska klockan helt och hållet med andra ord. 🙂